Jörgen Hassler har haft postcovid i över sex år. Sedan ett år är han helt utan stöd från samhället.

54-årige Jörgen Hassler visste att han förr eller senare skulle bli utkastad ur samhällets trygghetssystem.
– Jag hade aldrig föreställt mig att det kunde gå till så här.
Coronan kom som ett slag från en slägga. Det skedde en eftermiddag i mars 2020, då när smittan var ny och ingen förstod vilket elände som väntade.
Jörgen Hassler var på väg hem till Tyresö från jobbet som fysioterapeut på en psykiatrisk klinik på Södermalm. Han hade tagit cykeln, precis som vanligt. Den var eldriven men rätt tung så han fick trycka på när det gick uppför. Bron vid Skanstull passerade han utan problem. Svängen genom de sömniga närförorterna gick också bra. Därefter kom Nackareservatet med alla träd som såg så dystra ut i mörkret som redan börjat sänka sig över huvudstaden.
I en backe i höjd med Söderbysjön gav Jörgens kropp upp. Det blev omöjligt att fortsätta. Efteråt skulle han inte minnas hur han tog sig till sin lägenhet. Men hem kom han och cykeln fick han på något sätt med sig. När han några dagar senare försökte ge sig ut på en promenad stod den i sitt ställ.
Den närmsta tiden efter insjuknandet var en dimma. Jörgen blev helt utslagen. Han fick hög feber, kraftig värk i kroppen och stora svårigheter att andas.
På tv och i tidningarna pratades det om att de flesta som fick covid-19 kunde gå tillbaka till jobbet efter omkring två veckor. Så det var vad Jörgen försökte göra, trots att han fortfarande mådde uselt. Det höll fram till lunch. Då upptäckte en läkare på kliniken vilket skick Jörgen var i. Han blev hemskickad omedelbart.
Nu har det gått mer än sex år sedan coronaviruset slog Jörgen Hassler till marken. Men sjukdomen har behållit sitt grepp över honom. Febern har förvisso släppt, och andningsbesvären är borta. Men tröttheten är kvar. Och känsligheten för nya intryck.
– Jag har alltid keps på mig. Annars blir det väldigt jobbigt för ögonen, även när det är molnigt ute.
Jörgen är en av tusentals svenskar som fått diagnosen postcovid. På grund av sin yrkesbakgrund har han kunnat navigera i vårdsystemet bättre än de flesta. Han har blivit undersökt av en lång rad specialister och han har deltagit i flera forskningsstudier. Han har hittat en del saker som ger viss lindring. På axeln sitter ett halvt nikotinplåster som hjälper mot hjärntröttheten, åtminstone lite grann. Men Jörgens besvär är fortfarande så stora att det är omöjligt för honom att arbeta.
– Efter ungefär ett år insåg jag att jag sannolikt skulle få leva med detta. Jag har jobbat med patienter med svåra neurologiska skador, och när tolv månader har gått brukar det inte hända så mycket.
Jörgens arbete inom vården gav honom ytterligare en insikt: Han skulle i sinom tid falla igenom samhällets skyddsnät. Frågan var bara när.
– Jag har sett det så många gånger. Vi har ett fantastiskt trygghetssystem i Sverige, men det varar inte för evigt. Förr eller senare tar någon ett beslut som gör att mattan rycks undan.
Men sättet det skedde på gjorde Jörgen överrumplad. Avgörandet kom efter vad han trodde var ett rutinbesök i samband med att han bytte vårdcentral.
– Jag pratade med en läkare i ungefär tio minuter. Han gjorde ingen undersökning utan jag bara berättade om min sjukdomshistorik.
– Några veckor senare fick jag ett chattmeddelande om att han inte skulle utfärda något nytt sjukintyg. Han rekommenderade i stället Försäkringskassan att inte förlänga min sjukskrivning, som då pågått i över fem år.
Aftonbladet har sökt ansvariga på den aktuella vårdcentralen för en intervju. Regionen har dock valt att skicka skriftliga kommentarer från Martin Forseth, primärvårdschef för Stockholms läns sjukvårdsområde.
”Det är viktigt att bedömning av arbetsförmåga görs korrekt och att det som vid alla patientkontakter sker med ett bra bemötande”, skriver han.
”Jag beklagar att patienten i det här fallet upplever att han inte har fått rätt bemötande och bedömning. I denna typ av fall kan patientnämnden vara en bra instans till vilken man kan framföra sina klagomål på vården.”
Jörgen Hassler fick till ett möte med chefen för vårdcentralen, men det ledde ingenstans. Fler strider än så har han inte orkat ta. Och han tror heller inte att det skulle ha gjort någon skillnad.
I samband med att sjukskrivningen upphörde slussades hans ärende vidare till Arbetsförmedlingen, men därifrån har han inte hört någonting.
Sedan över ett år tillbaka står han helt utan ersättning. Det är en situation som han klarar tack vare en fru som jobbar heltid, och att han haft möjlighet att bygga upp ett sparkapital.
Vad är ditt råd till andra som befinner sig i en liknande situation?
– Räkna inte med att samhället kommer att skydda dig. Det låter hårt, men enligt min erfarenhet är det precis så det är.
Lys upp i höstmörkret! Just nu får du upp till 40% rabatt på designlampor och annan belysning